Pour que l'amour me quitte

http://uk.youtube.com/watch?v=YELFPmR_DXU

Stolt men inte nöjd

Jag är glad och ledsen på samma gång. Uttråkad ibland. Men kanske mer målmedveten än jag varit under de här fyra senaste åren eller ännu längre. Jag känner mig vackrare (!) och inser att jag fortfarande på många sätt är ung (!). Jag är attraktiv. Jag är intelligent. Inte överdrivet intelligent, lagom som vi säger i Sverige. Jag måste bara kanalisera mina energier som jag har faktiskt gjort ganska bra den här veckan. Skriver och läser, försöker avsluta saker och ting men också inse att det här är en process och jag har väldigt många timmar kvar i den processen.

J’ai une belle vie. Och jag är förbannat stolt över att jag kan prata både engelska och franska flytande.

De skotska högländerna

En fantastisk lektion i skotsk historia fick vi oss (jag och mor) till livs idag när vi åkte på en busstur till Stirling Castle och via Aberfoyle till den magnifika Loch Lomond. Vår guide, en äkta skotte i kilt vid namn Mac (!) var en helt osannolik historieberättare.



"Lena, Queen of Scots"

Ceilidh

Igår var jag på Ceilidh med Edinburgh Walking and Socializing Meet up group. Ceilidh är skotsk folkdans som inte är helt olik svensk men betydligt mer fartfyllt. Det trevliga är också att det går väldigt fort att lära sig.
Det var fantastiskt roligt och vi dansade i flera timmar. Flera av herrarna bar givetvis kilt så det hela kändes otroligt skotskt. Jag känner verkligen att jag har kommit hem när jag befinner mig på dansgolvet - det är mitt rätta element :-)

En miffobubbla

Jag har tagit bort inlägget om miffobubblan eftersom det var för utelämnande.
Jag är som vanligt en Drama Queen och har förmodligen redan skrämt livet ur den stackars fransmannen...eller nej, han verkar vara av rätt hårt virke faktiskt. Jag tror i alla fall att jag kan lära mig något av honom, han oroar sig inte, verkar ta dagen som den kommer. Se där, kanske en lärdom.

Vandring i Pentland Hills

I söndags gav jag mig iväg till Balerno som är ett litet samhälle strax utanför Edinburgh för att ta mig upp till Pentland Hills. Det är ett område med höga kullar och sjöar som är väldigt lättillgängligt från Edinburgh. Det var bitvis ganska brant uppför och det tog därför rejält på benen. Vädret var det bästa tänkbara, solsken och nästintill vindstilla vilket är smått fantastiskt här i blåsiga Skottland. Turen gick förbi en sjö, över en kanal, uppför en bergssida med ulliga betande får så långt ögat nådde, ner genom en ”canyon”, uppför ännu en bergssida och tillbaka till civilisationen via en lerig hed och över ett fält. Tillbaka hemma i Bruntsfield hade jag hunnit bli rejält trött och faktiskt ganska frusen eftersom solen hann gå ner innan jag satt på bussen tillbaka till Edinburgh.

Fransk (h)alloweenfest

I fredags var det dags för Halloweenfest tillsammans med franskagruppen.

Jag var utklädd till snygghäxa. Monty, Valya och Andrew hängde med mig men hade inte lyckats hitta på någon utklädnad. Denna brist på fantasi straffade sig dock eftersom man då blev tvångssminkad av värdinnan Lises tio-årige son och hans vänner.

Britter har ingen känsel

Det är helt otroligt hur vissa människor klär sig i den här stan, jag är helt förundrad.
Första veckan jag var här (vilket var för precis en månad sedan) så var det inte fullt lika kallt som det är nu men inte varmt direkt. Kanske 10-12 grader på dagarna. Men många gick omkring i tunna byxor eller kjol/shorts och barbent, hoodtröja eller t.o.m. t-shirt, ingen jacka och lågskor, gärna ballerinaskor utan strumpor eller flip-flop!!!! Ok, nu när oktober övergår i november så ser jag inga flip-flops längre men det var tydligen inte så länge sedan de lades upp på hyllan (eller snarare ställdes in i garderoben). Jag tror att den här typen nästan alltid är en brittisk person och jag kan för mitt liv inte förstå hur de gör för att inte frysa – för de ser faktiskt inte ut att frysa. Jag diskuterade detta fenomen med en norsk kollega som bott fyra år i London och han sa att det där överhuvudtaget inte gick att avgöra vilken årstid det var utifrån folks klädsel. Värt att notera är också att det finns de som kombinerar sina bara ben med ett par såna där tjocka UGG-boots, ungefär såhär:

http://www.kissmestace.com/wp-content/uploads/2007/02/pamela-anderson-baywatch-ugg-boots.jpg

(Ja, förlåt ni får klippa och klistra - jag fattar inte hur man får in en länk, kan någon förklara för mig?)

Singeltyper

Den första typen har precis kommit ut ur ett längre förhållande och vill ta igen ”alla förlorade år” och söker därför bara lösa förbindelser. Typen går ut på krogen flera gånger i veckan och drar hem den ena erövringen efter den andra. Den här typen ”riskerar” dock att (av någon outgrundlig anledning) ganska snart hamna i ett nytt seriöst förhållande med nedladdad film och chips och sambohull.

Den andra typen har en gång i tiden blivit ordentligt sårad och självförtroendet när det gäller relationer är därför nere i skosulorna. Den här typen tenderar att vifta bort alla inviter eller så förstår typen inte ens att det är inviter. Om inte beteendet ändras eller någon faktiskt bestämmer sig för att ta denna typ med storm så kommer det nog att dröja mycket länge innan typen hittar en partner. Den här typen tenderar också att visserligen omedvetet såra andra människor som tar typens avvisande attityd personligt istället för att inse att det inte alls har med det att göra.

Den tredje typen söker oupphörligt efter bekräftelse och tror att enda sättet att få en potentiell partner att falla för typen är att ge hela sig själv på en endaste gång. Typen uppfattas därför som väldigt påflugen och skrämmer bort de flesta potentiella partners. Det verkar som att enda chansen för typen att hitta en stadig partner är att hitta någon som är likadan eller värre. En sådan relation riskerar dock att göra typen ännu mer olycklig och typen mår förmodligen bättre utan en sådan relation.

Jag tror att typ 1 och 3 lika ofta kan vara en kvinna som en man medan typ 2 nog oftast är en man.

Seminarietyper

Jag har varit på ganska många seminarier vid det här laget. Först som student, nu som lärare men framför allt som forskaradept (läses forskar-adept). Det är mycket rutin över seminarier trots att de rent teoretiskt ska vara tillfällen att tänka stort och större och på så sätt driva forskningen framåt. Vara insatt och engagerad i andras forskningsresultat, komma med konstruktiv kritik på andras utkast till artiklar, hitta nya infallsvinklar på ett föreslaget forskningsprojekt osv. Seminariekulturen ska präglas av skarpsynt intelligens, kreativitet och vältalighet. Opponenterna ska vara väl förberedda, initierade och framför allt sprudlande av entusiasm.

Men efter några års erfarenhet tycker jag att denna bild är med verkligheten överensstämmnande? Jag funderade en hel del på det efter en heldag med seminarier igår. Det fanns liksom alla sorter där. Den ostrukturerade typen som verkar totalt oförberedd, saknar all tillstymmelse till pedagogik i sin presentation men som, visar det sig, har fått en rad utmärkelser och är en mycket namnkunnig person. Typen som framför sina kommentarer med största ödmjukhet och enkelhet men som, när man som åhörare får fundera en stund, har de mest briljanta idéerna. Typen som alltid kör med sina egna käpphästar, dvs. hänvisar till sin egen forskning oavsett om det är relevant för seminariet eller inte. Typen som ofta sitter tyst, ibland t o m blir en del av väggen men som när den väl ställer en fråga, ställer en sån enkel, rättfram fråga som inte kanske är riktigt accepterad men som alla ändå väldigt gärna vill ha svaret på.

Typ 1-3 är oftast en man, typ 4 en kvinna. Detta faktum kvarstår.

The Whisky Society

Inte helt nöjd, eller?

En avhandling växer fram (men ni slipper läsa)

Kanske finns det några av de få som läser den här bloggen som nu under några dagar otåligt har väntat på ett nytt inlägg. Eftersom jag inte har tid att skriva något just nu så lade jag istället ut något av det jag huvudsakligen skriver på dagarna, dvs. avhandlingen. Även om jag tror att det är hyfsat lättillgängligt så ska ni faktiskt få slippa att läsa det här så därför har jag raderat det. Jag får helt enkelt försöka finna lite tid att skriva - kan ju berätta att jag varit på The Whisky Society och ätit Haggis och druckit whisky. Bildbevis finns. (Den uppmärksamme/a har sett att jag i ett tidigare inlägg faktiskt stavat whisky med e vilket alltså är fel när man pratar om skotsk whisky, men ENDAST skotsk whisky får heta utan e, all annan whiskey heter whisk-e-y.)

Pub Golf

I lördags kväll "spelade" jag Pub Golf. När jag fick inbjudan till detta event så trodde jag att det faktiskt involverade golfspel men det gör det alltså inte. Det går istället ut på att dricka alkoholhaltiga drycker iförd golfmundering. Vi var ett sällskap på ungefär 15 personer som under kvällen besökte 9 olika pubar och på var och en av pubarna skulle vi alltså inta en drink, en öl eller en shot (vad som skulle tas var fanns noga föreskrivet i regelverket). Det var såklart inte bara att stå där och sippa på sin lilla drink eller öl utan det gick ut på att dricka så få klunkar som möjligt. En helt galen idé alltså och jag insåg redan från början att jag inte skulle ha särskilt roligt om jag inte ägnade mig åt lite strategiskt fuskande. Jag och Andrew tävlade tillsammans och vi gjorde helt enkelt så att de gånger som vi skulle dricka en drink istället bara beställde själva virket, dvs. cola, tonic e.d. Det fungerade fantastiskt bra, vi blev inte upptäckta, var nöjda och glada hela kvällen och hyfsat pigga dagen efter.
Så här såg vi i alla fall ut under det fantastiskt roliga skotska spektaklet:



Andrew och Emily









Jag flankerad av Sarah, en kompis till Andrew.
Någon tyckte förresten att jag såg ut mer som en rugbyspelare (?) än en golfare.








Vinnaren Gordon och organisatören Sarah Jane med det finfina förstapriset

Snabb lax

Ännu ett enkelt och nyttigt recept som jag bara måste dela med mig av:

2 personer

1-2 squash
1/2 purjo
7-8 medelstora champinjoner
2 skotska (eller norska om det är vad som finns att tillgå) laxfiléer

Salta laxfiléerna och låt stå en stund. Sätt ugnen på 180 grader. Skär grönsakerna (man kan ju också variera med lite paprika eller någon annan grön(röd?)sak man gillar) i bitar och lägg i en oljad ugnsfast form. Krydda med salt, peppar och t.ex. basilika eller timjan. Lägg på laxfiléerna och ställ in alltsammans i ugnen i ca 20 min tills laxen är helt genomstekt. Servera som det är eller med kokt potatis och/eller bröd. Jag tycker inte att man behöver någon sås eftersom det blir ganska mycket (god) vätska ändå.

Smaklig måltid!

Typisk arbetsdag för depressivt lagd doktorand (eller vad Sveriges intellekuella överklass ägnar sig åt på dagarna)

10.00 Vaknar.
10.00-10.30 Mediterar över doktorandens svåra lott.
10.30-11.30 Väljer kläder, sminkar sig, äter frukost och läser tidningen.
11.30-12.00 Letar efter en bortkommen artikel.
12.00 Går hemifrån.
12.10 Missar bussen; nästa går inte förrän om en halvtimme.
12.10-12.40 Väntar på nästa buss.
12.40-13.00 Åker till universitetet.
13.00-13.15 Diskuterar doktorandernas svåra lott med meddoktorand.
13.15-14.10 Lunch.
14.10 Finner att alla läsplatser i biblioteket är upptagna; går till kafeterian.
14.40 Återvänder till biblioteket; finner läsplats, markerar densamma.
14.45-14.55 Står i kö för att få ut bok.
14.55-14.59 Bloggar
14.59-15.04 Toalettbesök.
15.05-15.34 ARBETAR MED AVHANDLINGEN.
15.35-15.50. Kaffepaus
15.51 Återvänder till läsplatsen.
15.52 Inser att det är sista dagen att betala hyran och att banken stänger halv fem.
15.53. Lämnar läsplatsen.
15.54-17.30 Diverse ärenden.
17.30 Återvänder hem; dödstrött.
17.30-18.00 Läser kvällstidningen.
18.00-18.30 Lagar mat.
18.30-19.15 Äter middag.
19.15-19.30 Diskar.
19.30-20.00 Ser Play Rapport på svt.se.
20.00-22.00 Skulle egentligen jobba med avhandlingen men fastnar framför Facebook.
22.00. Stupar i säng; dödstrött.
Effektiv avhandlingstid: 29 minuter.

Läs mer på "Hur man undviker att disputera": http://www.ling.su.se/staff/oesten/undvik/Undvik.htm

Val i världens näst största land

I tisdags den 14:e oktober gick Kanada till val och eftersom jag ska föreställa statsvetare så förväntas jag ju åtminstone vara lite intresserad. Och det är jag faktiskt. Det amerikanska presidentvalet kan ibland stå mig upp i halsen trots att jag vet att det faktiskt har stor betydelse för hela världen vilken utgången blir. Men det är klart, om det nu är så att USA håller på att förlora sin världsdominerande ställning till förmån för Kina och Indien så kanske vi ska börja engagera oss mer i valutgången i Indien eller den politiska utvecklingen i Kina.

Jag har som sagt stött på rätt många kanadensare här i Edinburgh och därför kretsar diskussionerna just nu ganska mycket runt valet i Kanada. Utgången av valet blev som många fruktade att det konservativa partiet än en gång fick flest platser i parlamentet dock inte egen minoritet. Kanada har ett sånt där knasigt valsystem som kallas ”first-past-the-post” och som innebär att den kandidat som får majoriteten av rösterna i en valkrets också får parlamentsplatsen. Det innebär att en kandidat kan bli vald trots att hon/han inte har mer än säg 20% av rösterna i en valkrets. Det här får ju till följd att det är väldigt lätt att ens röst inte är till någon nytta. Om man väljer att rösta på ett litet parti som inte har någon chans att vinna platsen så gynnar det i praktiken det största partiet. Istället väljer man kanske då att rösta på ett annat parti som faktiskt har en viss chans att få en majoritet i valkretsen men som man egentligen inte ville rösta på. Många argumenterar därför att det är mer demokratiskt att ha ett proportionellt valsystem som vi har i Sverige. Där är ju inte en röst på ett litet parti en ”bortkastad” röst, förutsatt att det lilla partiet har möjlighet att ta sig över 4% som krävs för att få en riksdagsplats.

Nåja, åter till det kanadensiska valet. I västra Kanada har de konservativa sitt starkaste stöd medan liberalerna vinner flest parlamentsplatser i provinserna närmast Atlantkusten. I Québec är situationen litet speciell eftersom Le Bloc Québecois har majoriteten av rösterna där. Le Bloc Québecois verkar för att Québec ska ha en speciell ställning i Kanada p.g.a. sin särprägel framför allt kopplat till det franska språket. Tydligen har den sittande konservativa premiärministern (som nu alltså kommer att bilda regering på nytt) retat upp framför allt medelklassväljarna i Québec med sina förslag att göra stora nedskärningar i finansieringen av konstnärlig verksamhet och även p.g.a. sina förslag att skärpa straffen för ungdomsbrottslingar. Frågan är nu om det faktum att de konservativa än en gång vann valet kommer att leda till ett ännu större missnöje i Québec och kanske till och med större krav på självständighet.

Kanelbullar och whiskey

Ikväll har jag bakat kanelbullar och bjudit Andrew, Nina, Valya och Monty. De blev fantastiskt goda! Var lite orolig för hur det skulle gå med brittiska ingredienser (jag menar, de är ju SÅ konstiga) men det blev alltså väldigt lyckat. Hittade dock ingenting som liknade pärlsocker, så det blev hackade hasselnötter och florsocker istället. Alla var mycket nöjda och mätta efteråt.
Sen bjöd Andrew på en whiskey - han har ett helt köksskåp fullt med flaskor. Dyra sorter. Men det var nog tur att vi inte drack whiskeyn till kanelbullarna.

Royal Botanic Garden

Idag sken solen igen och därför gav jag, min nya vän Valya från Ukraina och hennes engelska pojkvän Monty oss av till Royal Botanic Garden:








Och så här fint var det i The Meadows (en stor park intill universitetet) när jag var på väg hemåt:

Ecosse en francais (Skottland på franska)

Det är lustigt hur bra det kan bli när man inte har några förväntningar alls eller väldigt låga sådana. Innan jag åkte till Skottland fick jag tips om en hemsida där man kunde hitta grupper som anordnar vandringar runt Edinburgh. På den sidan hittade jag också en grupp som träffas för att umgås och prata franska. Den verkade bestå av ganska mycket fransmän i exil och så förstås britter som var ivriga att få praktisera sin franska. Jag såg också att de just den här veckan skulle anordna ett guidad tur i det skotska parlamentet och tänkte att det kan ju vara ett bra tillfälle att göra det och så få träffa lite folk.

På kvällen ordnade de sedan också en spelkväll hemma hos en i gruppen. Jag kände mig lite skeptisk till det hela, dels eftersom jag tänkte att de förmodligen är ett sammansvetsat gäng och att det därför är svårt att komma utifrån och så är jag ju inget stort fan av sällskapsspel. Efter guidningen i parlamentet (en modern byggnad som antagligen kostat skjortan men jag gillade den mycket) begav jag mig hemåt i regnet för att byta om och kände noll motivation inför att ge mig ut igen. Men jag hade ju anmält mig och dessutom laddat upp med en flaska vin så jag tog mig iväg i alla fall. Och det blev faktiskt en väldigt rolig kväll. Det var inte utan att det faktiskt kändes mer "hemtamt" att prata franska än att prata engelska. Lise, som var värdinna för kvällen, hade alltså bjudit in ett 20-tal personer (en del för henne vilt främmande) för att dricka vin och spela spel tillsammans. En fantastiskt gästfri person med andra ord.

Karriären?

Jag tror att den här vistelsen i Skottland var precis vad jag behövde. Jag behövde komma iväg och se hur det funkar i en annan akademisk miljö. Träffa nya människor som jobbar med liknande frågeställningar men med andra länder och regioner. Få lite nya infallsvinklar och givetvis och förhoppningsvis ordna goda kontakter inför framtiden.
Men jag kan inte låta bli att fundera på den akademiska världen och då menar jag inte specifikt Storbritannien eller Sverige eller någon annanstans. Den akademiska världen som ju ofta har en tendens att inte tillhöra den omgivande världen, hur mycket vi än pratar om samverkan med resten av samhället (redan där finns ett problem, bara genom att prata om samverkan med så har vi ju distanserat oss från resten av samhället). De flesta människor idag i Sverige gör ju under sitt liv åtminstone ett kort stopp i den akademiska världen, som studenter. Somliga, som jag, bestämmer sig för att bli kvar. Och kanske är det som någon sa till mig som svar på frågan vad som krävs för att bli doktorand, "Inte mycket, en fil kand, det är allt." Och det är ju så, det är formellt vad som krävs och det är antagligen inte (och bör kanske inte heller vara) så märkvärdigt att vara doktorand.

Var vill jag komma med allt detta? Jag funderar helt enkelt på vad det ska bli av mig efter disputationen. Vad vill jag göra? Och kanske viktigast av allt, vad kan jag faktiskt göra? Det känns spännande och skrämmande på samma gång. Å ena sidan skulle jag gärna vilja jobba som utredare, alltså utanför universitetet, få ett väldefinierat (in my dreams?) uppdrag och genomföra det under en mer begränsad tid än fem år. Å andra sidan får jag lite mersmak av att vara utomlands och skulle kunna tänka mig att göra post doc i ett annat land. Å tredje (?) sidan fick jag någon slags idé när jag var i Moldavien att jobba för någon internationell organisation eller t.ex. SIDA utomlands. Kanske skulle jag kunna jobba med lokal demokratiutveckling?

Jag ser inte mig själv som någon karriärist, jag har inte ambitionen att bli professor eller att få någon annan hög position i samhället. Jag vet att det finns annat i livet men i den situation jag befinner mig så är jobbet viktigt och jag vill göra något bra och intressant.

Intellektuella samtal och friterad fisk

Början av veckan har varit ganska intensiv när det gäller skrivandet och jag känner att jag har fått hyfsat mycket gjort. Idag har jag också varit på första seminariet i forskargruppen ”Territorial Politics” som samlar personer som forskar om regionalpolitik, federalism och regionalism. Mer konkret ägnar man sig i den här forskargruppen t.ex. åt att studera hur Belgien har förändrats från att vara enhetsstat med svaga regioner till att bli en federal stat där regionerna har ett starkt självstyre eller vilka konsekvenser inrättandet av ett parlament i Skottland har haft på olika politikområden. Alltså, ”right on spot” för mig.

Det var särskilt roligt att gå på seminariet eftersom jag där träffade Valja från Kiev som har skrivit sin avhandling om regionalisering i Ukraina. Hon berättade dessutom att hon varit i Umeå och besökt universitet. Jag berättade såklart att jag varit i Rumänien och Moldavien i somras och vi kom att prata ganska mycket om likheterna (?) mellan Moldavien och Georgien med tanke på vad som hänt i Georgien den senaste tiden. Valja tog också med mig till ’post graduate coffee’ där jag fick träffa andra doktorander. Det är lite svårt att hålla koll på allt som händer så det var väldigt bra att jag träffade Valja.

På vägen hem till min lya bestämde jag mig för att jag nu en gång för alla måste prova Storbritanniens nationalrätt, nämligen Fish n’Chips. ’Chipsen’ var mycket goda men den bruna såsen som serverades till var lite märklig och frityrsmeten på fisken kan jag gärna vara utan. Nja är mitt betyg. Jag tror mer på Haggis som är Skottlands nationalrätt och som tydligen ska påminna om vår norrländska pölsa (jag visste väl att det fanns vissa likheter mellan Skottland och de nordliga delarna av Svedala). Jag är ju i motsats till många andra ett stort fan av just pölsa så jag ser fram emot att testa Haggis.

Efter regn kommer sol

Princes Street Gardens


Igår lördag visade sig kanske inte Edinburgh från sin bästa sida - kraftiga vindar och regn - tydligen ett vanligt sinnestillstånd för den här stan. Jag stannade därför mest inomhus och läste och pysslade på. På kvällen bjöd min "flat mate" Andrew med mig till sin kompis Sarah Jane som ordnade en liten middag hemma hos mig. Där var även Sarah Janes bror Gordon, Emelie från USA och Nina från Tyskland som är kollega till Andrew. Efter middagen gav vi oss ut på en sedvanlig pubrunda som började på studentstället "the Library" för att sedan fortsätta till "the Doctor's". Här spottar man inte i glaset direkt och efter ett par rundor var jag tvungen att inse mina egna begränsningar.

Idag befann sig Edinburgh i ett annat sinnestillstånd - luften var hög och klar och solen sken från en klarblå himmel. Jag gick in till Princess Street och besökte Scottish National Gallery, därefter trängdes jag lite med de andra turisterna på Royal Mile och gick ända upp till det skotska parlamentet som ligger i ena änden av Holyrood Park. Holyrood Park är ingen park skulle jag vilja säga, det är en bit vildmark mitt i en vibrerande storstad. Mycket märkligt och smått fantastiskt. Turen upp till Arthur's Seat bestämde jag mig dock för att spara till en annan dag - mina ben var inte riktigt redo för bergbestigning.



Bruntsfield Links (min närmaste park) med Arthur's Seat
i bakgrunden och ett stycke soffa i förgrunden



Holyrood Park

Bruntsfield Delice

Den här grytan snodde jag ihop igår för att ge mig själv något som förhoppningsvis verkar läkande. Anrättningen har fått namnet "Bruntsfield Delice" efter det område här i Edinburgh där jag bor (Bruntsfield).

3-4 pers

1 stor gul lök
3 vitlöksklyftor
1 burk krossade tomater
2 squash (små)
ca 2 dl gröna linser (färdigkokta eller på burk)
salt, peppar
timjan

Hacka och fräs löken i olja. Skär squashen i bitar och fräs tillsammans med löken så allt blir någorlunda mjukt. Häll över krossade tomater. Tillsätt vitlöken, hackad eller pressad. Låt puttra i ca 20 min. Tillsätt de kokta linserna. Smaka av med salt, peppar, timjan och ev. lite socker eller honung (jag tog i brist på något söt en liten skvätt vitvinsvinäger). Servera med ris. Avsluta måltiden med engelsk trifle (dessert med choklad och nån slags vaniljsås) - mycket viktigt :-)

Smaklig måltid!

Förkylt

Synden straffar sig själv. Har man en liten släng av träningsnarkomani som jag så är det svårt att låta bli att träna trots att kroppen protesterar. Jag var bara tvungen att testa löparvägarna i den närliggande parken The Meadows igår morse och denna lilla utflykt har nog straffat sig. Jag snörvlar och snorar som besatt men har trots detta pallrat mig till universitetet idag. Jag hoppas innerligt att detta går över snart eftersom jag har stora planer för helgen. Om vädret står mig bi hade jag nämligen tänkt bestiga den avdomnade (?) vulkanen Arthur's Seat, en bit vildmark mitt inne i Edinburgh. Håll tummarna för tillfrisknande!

På plats i Edinburgh

När vi flög in över Edinburgh igår vid lunchtid regnade det ymnigt och jag hade ju knappast heller förväntat mig något annat. När jag satt på flygbussen in till stan hade dock molntäcket splittrats upp och solen sken över en mycket vacker stad. Jag lyckades efter lite krånglande med min jättestora väska hitta fram till 54 Bruntsfield Gardens där jag numera är installerad. Sinéad, en kanadensisk tjej som hyr ut rummet hade gått hem på lunchen för att ge mig nycklar till lägenheten. Andrew, som jag delar lägenheten med, träffade jag inte förrän i morse då han skyndade iväg till jobbet. Däremot pratade jag en hel del med två av hans vänner som var på besök från Kanada. Tjejen som jag inte minns namnet på hade studerat filosofi och engelsk litteratur men tänkte nu sadla om och bli läkare. Det intressanta var att hon mycket initierat redogjorde för hela det kanadensiska politiska systemet och upplyste mig om att det var extraval till det federala parlamentet den 14 oktober. Hon var inte helt nöjd eftersom de konservativa troligtvis kommer få egen majoritet och det kommer att innebära kraftiga försämringar i välfärden.
Jag tror nästan att jag hittills har träffat fler kanadensare än skottar här i Edinburgh. Så om jag talar engelska men en lätt kanadensisk anstrykning (ovanpå min svenska brytning) när jag kommer hem så vore inte det så förvånande.
Jag har faktiskt lite svårt att förstå vad vissa personer säger (de som pratar skotsk engelska) och det är lite pinsamt att erkänna. Hittills inga större missöden p.g.a. språkförbistringen.
Jag har fått ett kontor på universitetet, vid George Square, i ett gammalt hus med burspråk. Jag sitter dock i källaren, det är ganska kyligt inomhus och dessutom håller de på att måla om så man får passa sig för färg på kläderna.

Edinburgh nästa

Om knappt tre veckor bär det av för mig än en gång, den här gången till Skottland som ju också i vissa sammanhang brukar kallas en perifer region i Europa. Södra delarna av Skottland dit jag nu ska styra min kosa är visserligen en relativt tätbefolkad pulserande del av Storbritannien men i de norra delarna av Skottland, högländerna lär det ju kännas mer som hemma. Jag ska enligt planen tillbringa hela två månader i Edinburgh. Har fått kontakt med en person på universitetet där som bedriver forskning om federalism och regionalism. Jag tänkte försöka ägna tiden i Edinburgh åt att gå på seminarier, skriva och få kommentarer på det jag skrivit från en lite annan horisont. Jag hoppas och tror att det blir en bra tid - nu verkar det också som att det snart har löst sig med boende.