Seminarietyper

Jag har varit på ganska många seminarier vid det här laget. Först som student, nu som lärare men framför allt som forskaradept (läses forskar-adept). Det är mycket rutin över seminarier trots att de rent teoretiskt ska vara tillfällen att tänka stort och större och på så sätt driva forskningen framåt. Vara insatt och engagerad i andras forskningsresultat, komma med konstruktiv kritik på andras utkast till artiklar, hitta nya infallsvinklar på ett föreslaget forskningsprojekt osv. Seminariekulturen ska präglas av skarpsynt intelligens, kreativitet och vältalighet. Opponenterna ska vara väl förberedda, initierade och framför allt sprudlande av entusiasm.

Men efter några års erfarenhet tycker jag att denna bild är med verkligheten överensstämmnande? Jag funderade en hel del på det efter en heldag med seminarier igår. Det fanns liksom alla sorter där. Den ostrukturerade typen som verkar totalt oförberedd, saknar all tillstymmelse till pedagogik i sin presentation men som, visar det sig, har fått en rad utmärkelser och är en mycket namnkunnig person. Typen som framför sina kommentarer med största ödmjukhet och enkelhet men som, när man som åhörare får fundera en stund, har de mest briljanta idéerna. Typen som alltid kör med sina egna käpphästar, dvs. hänvisar till sin egen forskning oavsett om det är relevant för seminariet eller inte. Typen som ofta sitter tyst, ibland t o m blir en del av väggen men som när den väl ställer en fråga, ställer en sån enkel, rättfram fråga som inte kanske är riktigt accepterad men som alla ändå väldigt gärna vill ha svaret på.

Typ 1-3 är oftast en man, typ 4 en kvinna. Detta faktum kvarstår.