...det känns häftigt att istället för att som alltid annars då man styr kosan söderut påbörja en resa på hundra mil nästan rakt norrut. Jag menar, de flesta skulle väl undra om man överhuvudtaget kommer så mycket längre norrut än till Umeå. Av Sverige är det ca 80 mil kvar då man passerat Umeå och av Norden ytterligare 50-60 mil skulle jag tro. Det är långa avstånd och jag kommer att tillbringa många timmar på buss och tåg den här helgen. Men det är naturligtvis också en del av själva upplevelsen, för att uppleva och förstå avstånden så måste man nog resa som jag gör nu. Inte bara kliva på ett flygplan, slussas genom luften för att sedan dimpa ner på en ny plats utan att egentligen riktigt förstå hur det gick till.
Och Kiruna, denna stad i mitt hjärta som ligger någonstans på halva vägen. Från en svensk horisont så är det världens ände - en mycket avlägsen liten gruvstad i norr med midnattssol och ishotell mitt i ett hopplöst förlorat avfolkningslän. Men...om man ser det från en annan horisont kanske? En nordnorsk horisont eller från vad som i vissa sammanhang skulle kunna kallas en Barentshorisont. Då hamnar Kiruna med omnejd i ett helt annat ljus. När vi passerar Kiruna med tåget mot Narvik öppnar sig inte bara en vidunderlig fjällvärld utan det är också porten till en hel värld...Narvik, Lofoten, Harstad, Tromsö och längre upp Alta, Kautokeino och Kirkenes. En helt annan värld? Ja, litegrann är det det som jag är ute efter att upptäcka och undersöka även om denna ambition faller utanför den strikt akademiska ram som jag måste hålla mig inom när jag bedriver mitt arbete. Norrbotten är välkända marker för mig och jag tror att jag kan dess karaktär och dess människor. Nordnorge däremot är något (helt) annat - eller är det det? Det återstår att se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar